Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Introduktion

 

Ernst Brunners Carolus Rex är ett mycket intressant litterärt fenomen. Å ena sidan sägs boken vara en roman, å andra sidan är undertiteln "hans liv i sanning återberättat". Uppenbarligen är tanken alltså att läsarna ska uppfatta Carolus Rex som en sann roman, d.v.s. en bok som i skönlitterär form berättar sanningen om Karl XII. Detta är också den bild författaren har velat ge av boken, exempelvis har han betonat dess faktamässiga riktighet, sin trohet mot källmaterialet och de djuplodande arkivforskningar som ligger till grund för den. Han har också mer än en gång förklarat sig vara Sveriges f.n. främste expert på Karl XII.

Nåväl, låt oss se hur det förhåller sig i verkligheten. Analysen har i en första upplaga varit publicerad på www.karlxii.se, där den dock numera återfinns i artikelarkivet. Här planerar jag att uppdatera analysen och bl.a. fästa större avseende vid inlån av äldre texter. Uppdelningen är efter kapitelrubriker. Låt mig först rekapitulera en del av de uttalanden som författaren gjort i olika sammanhang (jag återkommer till dem i slutkapitlet "Avslutande betraktelser):

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Analysens ingredienser

 

Analysen kommer att behandla ovan återgivna påståenden, d.v.s.

1. Att författaren under arbetet med boken har varit ohyggligt noggrann i sin forskning. Det som här kontrolleras är alltså dels den "ohyggliga noggrannheten", dels förekomsten av verklig forskning. Det är väl ingen överdrift att säga att knappast går att finna några spår av vare sig det ena eller det andra.

2. Att författaren har varit källorna trogen. Det som här undersöks är således först och främst eventuell förekomst av avsiktliga förvanskningar. Förvanskningar kan uppträda i många olika former, t.ex. som friseringar av med kursiv stil återgivna stycken ur brev och andra dokument. Ett exempel på detta finns på sidan 187-188, där två olika brev har gjorts till ett samt försetts med tillägg utan motsvarighet i något av originalen. Ett annat exempel återfinns på sidan 281, där två brev till olika adressater har satts samman och sedan försetts med uppgifter som inte originalen innehåller. En annan förvanskningsmetod ses på t.ex. sidan 244, där en källuppgift förvänds till sin motsats eller på sidan 26 där en dialog mellan den unge prinsen och hans lärare förvänds så att innebörden blir den motsatta mot originalet. En variant på detta tema finns på sidan 730, där Brunner återupplivar en gammal myt som han vet avlivades redan för 70 år sedan. Naturligtvis sker återupplivandet därför att myten passar hans syften bättre än vad sanningen gör.

Till den här kategorin hör också användning av källor som egentligen saknar relevans för bokens förmenta syfte, nämligen att ge en bild av Karl XII:s karaktär. Ett exempel på det senare finns t.ex. längst ned på sidan 444, där en skildring av Robert Petre vid Hälsinge regemente, som tillhörde Lewenhaupts armé, läggs i Karl XII:s mun. Samma tillvägagångssätt finner man på sidan 378, där det egentligen är dagboksförfattaren Joachim Lyths upplevelser och synpunkter som återges. Förvisso var Petre och Lyth verksamma inom Karl XII:s armé, men de var inte Karl XII. För att ta ett modernare exempel så är givetvis Tage Erlanders dagböcker en god källa till kunskap om Erlanders synpunkter på sin omgivning, men de duger inte alls om man vill komma åt Bertil Ohlins själsliv.

Det kan nämnas att det dessutom går att finna exempel på en än mer radikal metod, nämligen att Karl XII får ge uttryck för synpunkter som framfördes av t.ex. Anders Fryxell (1795-1881). Ett sådant exempel återfinns på sidan 143, där ett av Fryxell formulerat sammanfattande omdöme om den europeiska reaktionen på Karl XII:s beslut att acceptera freden i Traventhal läggs i kungens egen mun, med konsekvensen att Karl XII framstår som en storskrävlare.

3. Att författaren är den i Sverige som kan mest om Karl XII. Här kontrolleras bokens faktamässiga tillförlitlighet, då en hög kunskapsnivå hos författaren rimligen bör återspegla sig i dennes produkt. Resultatet är nedslående. Personer blandas ihop, se t.ex. Gustav II Adolf och Karl X Gustav på sidan 140 och 141 (med flera ställen). Begreppet "Guds dom" på t.ex. sidan 85 ges totalt felaktig innebörd, närmast den motsatta mot den korrekta. En generallöjtnant som utmärker sig på sidan 329 blir belönad med att degraderas till generalmajor o.s.v. Det står fullständigt klart att författaren inte har brytt sig om att försöka sätta sig in i ämnet utan i mycket hög utsträckning helt enkelt har skrivit sig framåt genom att flitigt utnyttja äldre verk.

4. Att boken inte bygger på andrahandsuppgifter. Här undersöks följaktligen sakuppgifters ursprung, men också eventuella formuleringsmässiga likheter med äldre verk. Detta är den mest arbetsamma punkten och även den som potentiellt är mest utrymmeskrävande. Av nödvändighet kommer jag därför endast att kunna ge några exempel per kapitel. Den intresserade torde själv kunna hitta fler genom att konsultera de tryckta karolinska dagböckerna, Adlerfelt, Fryxell, Frans G. Bengtsson och andra centrala verk. Denna punkt hänger givetvis intimt samman med nr 3, Carolus Rex är i många stycken ett collage av äldre verk. Ett par exempel ses nedan vid sidan 9 och 10. Ett inte lika tydligt men likväl mycket märkbart finns på sidan 144 där Brunner bryter ut i en målande skildring på precis samma ställe som Frans G. Bengtsson, dessutom i ordalag som påfallande liknar föregångarens. I kapitel som t.ex. "Saracenska heden" och "Bender" ger jag flera påtagliga exempel. Det är knappast någon överdrift att säga att Brunner gått över den äldre litteraturen som en svamp och sugit upp formuleringar, meningar och stycken och sedan flyttat över dem i mer eller mindre obearbetat skick till sin egen bok.

Jag skulle också vilja påstå att det mesta talar för att boken till så gott som till 100 procent bygger på tryckt material. Några spår av verklig källforskning i Riksarkivet, Krigsarkivet eller utländska arkiv kan jag knappast se. Brunner har förvisso hävdat att han har använt "tyska och slaviska arkiv" och om jag inte misstar mig har även turkiska arkiv nämnts. Oftast har han dock inskränkt sig till att nämna RA, KrA och Kungl. Biblioteket, där han enligt egen uppgift har "grottat ner" sig i källorna och arbetat nästan som en historiker. Totalintrycket av boken blir att detta inte stämmer, men mer om den saken längre fram.

 

Karolinska fundamentalister?

 

Som författaren givetvis inte under några förhållanden kan debattera sitt verk offentligt med någon kritiker - hans debattmotståndare skulle givetvis raskt lägga fram några av de fall som berörs ovan - har han istället försökt att blanda bort korten genom att vid upprepade tillfällen påstå att kritiken mot boken kommer från högerextremister eller s.k. "karolinska fundamentalister". Vad den senare gruppen innehåller för typ av personer berörde han f.ö. med stor "älskvärdhet" under ett av sina TV-framträdanden. Gemensamt för dessa grupper skulle väl antagligen vara att de var upprörda över den Karl XII-bild som visas fram i Carolus Rex.

Som Ernst Brunner vid ett tillfälle har haft den stora "vänligheten" att placera undertecknad i facket "karolinska fundamentalister" så det kan det kanske vara på sin plats att ta ånyo upprepa varför jag är kritisk mot Carolus Rex. Det har föga med bilden av Karl XII att göra, en kritisk bild av Karl XII har många haft. Vad jag vänder mig emot är Brunners metod och hans PR-kampanj. Han hävdar att boken är ett resultat av omfattande studier, men en granskning visar att den är bemängd med en häpnadsväckande mängd sakliga felaktigheter. Brunner hävdar att han varit källorna trogen, men en granskning av boken visar att han på en mängd ställen helt enkelt har förvanskat källorna. Han säger vidare att han ägnat sig åt djuplodande arkivforskningar och gått till "urkällorna", men i verkligheten visar hans text upp remarkabla likheter med äldre verk, t.ex. Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien. Brunner målar helt enkelt upp en bild av Carolus Rex, sina egna ämneskunskaper och inte minst arbetet bakom bokens tillkomst som är helt felaktig. Jag hade inte haft det minsta emot Carolus Rex om Brunner gentemot recensenter, läsare och den bredare allmänheten hade kört med öppna kort och stått för vad han gjort. Jag har alls inget emot försäljare av konserverad gröt så länge de tydligt deklarerar när den är gjord av vassla och sågspån.

Det är kanske kan vara lämpligt att inflika att  en av de artiklar som så upprörde hr författaren var den här: www.svenskhistoria.se/debatt/58.html. I den har insmugit sig ett mindre fel, det sista exemplet är hämtat ur ett brev till kardinal Radziejowski och inte ur Oxenstiernas politiska testamente. Jag satt i valet och kvalet vilket av de båda handlingarna som bäst illustrerade Brunners tillvägagångssätt - med resultat att det blev en korsning.

 

Skönlitteratur?

 

I en artikel i Dagens Nyheter den 25 september 2005 tog Peter Englund upp historiska romaners styrka och svagheter och berörde i det sammanhanget också Carolus Rex. Enligt honom var bokens problem inte att Brunner hittade på för mycket utan att han hittade på för lite, boken var i alltför hög grad en återupprepning av de kända berättelserna från de karolinska dagböckerna, från Voltaire och från Fryxell. Peter Englund har onekligen en poäng - vad i Carolus Rex är egentligen skönlitteratur? Är det berättarformen? Vad Brunner har gjort är ju i betydande omfattning att lägga pussel med en massa gamla texter och låta Karl XII bli berättare. Gör det boken till skönlitteratur? Nej, den är någon slags besynnerlig hybrid - "den sanna romanen". "Hans liv i sanning återberättat" - fast ändå inte. Ett collage av äldre texter, fast bearbetade av författaren så att deras utsagor stämmer med den bild han vill förmedla. Så bekvämt att kunna skriva skönlitteratur med sax och klisterburk. Ett typexempel är skildringen av huvudpersonens död, vilken utgör en slags kombination mellan den s.k. anonyma berättelsen och Carlbergs berättelse. Ja, tillkommit har förstås den magiska kulan - men den är väl antagligen hämtad från Oliver Stones film JFK.

 

 

(Under arbete)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: 2006-09-11 19:54